I en japansk trädgård ser man oftast oregelbundna, väderbitna trampstenar, 飛石 (tobi ishi). Trampstenarna är ibland hala och mossbevuxna, ibland kantiga och spetsiga att balansera på. Dess egenskaper får trädgårdens besökare att ta sig framåt längs stigen genom små hopp eller steg. Hela tiden med höjd medvetenhet och fokus på omgivningen.
På samma sätt ser jag på budō och min egen väg längs de trampstenar som bygger upp Bujinkan. En väg som utmanar mig, prövar mig, håller mig skärpt. Gradvis får den mig att bygga upp en större förståelse för min egen förmåga och för min omgivning.
Vandringens början
När jag satte min fot på den första stenen var jag 14 år, stigen framför mig var okänd mark. Jag lockades av mystiken kring de historiska ninjorna och samurajerna och tanken på att lära mig deras kampkonst. Förtjusningen i att lära mig självförsvar, bli starkare och smidigare, var lika stor som att glänsa inför kompisarna genom att demonstrera tekniker mot en motståndare av luft.
Om någon hade berättat för mig då att stigen som jag just börjat vandra längs skulle ta mig på långa omvägar helt utan trampstenar, ibland i cirklar tillbaka till stenar som jag redan gått på och ibland med långa hopp in i det okända för att trots allt landa med säkert fotfäste hade jag kanske aldrig följt stigen. På den tiden, om jag vetat att jag trots år av vandrande fortfarande inte skulle hitta slutet på stigen hade jag kanske blivit nedslagen, eller känt att det var övermäktigt att ens försöka.
Trots det började jag min vandring längs den okända stigen. En vandring där jag rusade fram för att försöka passera så många steg åt gången som möjligt. Jag tränade allt hårdare, gjorde mitt yttersta för att lära mig så mycket som möjligt. Men efter ett par år gjorde jag ett långt träningsuppehåll, det blev för mycket att fokusera på just då i en tid av mitt liv med fokus på utbildning, karriär och att bilda familj.
Men i bakhuvudet låg trampstegen som var Bujinkan fortfarande kvar och pockade på uppmärksamhet. Många gånger genom åren tänkte jag på de lärdomar jag fått för varje steg längs stigen som jag vandrat. På saker jag lärt mig om balans, timing, fotarbete och ett orubbligt sinne.
Hemma igen – ただいま (tadaima)
Många år efter att jag lämnat trampstenarna bakom mig och hittat andra stigar som gett mig upplevelser utanför Bujinkan och budō, upplevelser som på andra sätt gett mig värdefulla insikter om mig själv och allting runtomkring mig, bestämde jag mig för att hitta tillbaka till träningen och en mer hälsosam livsstil. Då fanns minnet av de redan utforskade trampstenarna inom Bujinkan där och ett hopp om att det som en gång gav mig glädje och utmaning kanske var rätt i mitt liv igen.
När jag kom tillbaka till dojon var mycket sig likt men ändå annorlunda. Åren hade gått, dojon hade förändrats, trampstenarna kändes bekanta men ändå helt olika. Teknikerna som jag trodde att jag kunde hade förfinats. Den kanske något mer kantiga och raka taijutsun som jag mindes hade blivit mjukare, mer levande och svårare att få grepp om, men också mer lockande än tidigare.
Det var tufft att hitta tillbaka längs stigen. Kanske svårare än första gången eftersom minnet av den invanda stigen gjorde det lättare att ta snedsteg och halka. Saker som en gång kändes lätta var helt plötsligt mycket svårare. Kroppen var stelare och huvudet fullt av en massa tankar som blockerade kroppens instinkter.
Att hoppa på trampstenar
Trots det fortsatte jag. Trots att motgångar ibland gjorde att det kändes tufft kom jag tillbaka så ofta jag kunde. För varje gång jag kom tillbaka till träningen började rörelserna kännas mer bekanta, naturliga, som en del av mig själv. Fotfästet på trampstenarna började återigen kännas bekanta. Jag hade hittat vägen och återvänt hem igen.
När jag väl hittat tillbaka till stigen lärde jag mig att stanna upp och ta mig tid att uppskatta vägen. Inte bara fokusera på att ta mig framåt. Det är någonting som jag tror att vi måste kämpa med hela tiden och som jag har fått en annan förståelse för. Ibland tar man några steg framåt, ibland upptäcker man att man behöver backa tillbaka och undersöka stigen noggrannare för att kunna fortsätta vidare. Det stärker oss och ger oss hela tiden nya intryck, infallsvinklar och förbättrar vårt fotfäste på trampstenarna.
Orubbligt sinne – 不動心 (fudōshin)
Jag har aldrig varit en person med starka känslomässiga band till saker, platser eller rutiner. Ofta tänker jag på hur jag kan förändra det jag har, vare sig det är genom att byta ut det, göra mig av med det eller hitta någonting annat som uppfyller dess syfte på ett bättre sätt.
Bujinkan är någonting annat, orubbligt, en fast punkt i livet, en evig stig med trampstenar i olika former som aldrig tar slut. Jag vet att jag alltid kan återvända till stigen. Jag vet att min kropp känner igen rutinen och även när jag hamnat ur fas hittar den alltid tillbaka.
Bujinkan håller mig engagerad. Att komma tillbaka till dojon fyller mig med kraft, inspiration och glädje varje gång jag är där. Oavsett vilket sinnestillstånd jag haft med mig in går jag alltid därifrån lite starkare, lite mer fylld av energi och med nya funderingar på hur min rutin kan poleras, inte förändras eller bytas ut.
Vissa dagar har jag lyckats ta mig något steg längre fram, andra dagar har jag upptäckt att jag måste ta mig an trampstenarna på ett annat sätt för att komma vidare.
Nyligen passerade jag en milsten i min träning. Sakkitestet, en trampsten som för 20 år sen när jag började träna kändes fjärran och oöverstiglig. Med den fick jag en bekräftelse på att jag är på rätt väg, att jag bara tagit mig förbi början av en vandring som jag hoppas att jag aldrig når slutet på. En vandring som idag känns som en naturlig del av mig. Som för mig framåt med ett orubbligt sinne genom livet.
